Om gråzonen, viljan att hjälpa, och hur jag blev anmäld för tjänstefel

För min del började historien med att jag blev kontaktad på Facebook av en kvinna som jag hade träffat som hastigast en gång. Vi hade pratat några minuter, och hon hade berättat att hon relativt nyligen hade kommit till Sverige. Några dagar senare skrev hon och berättade att alla hennes saker var fast hos en man som hon skulle hyra in sig hos men som hade trakasserat henne sexuellt (och som sedan vägrade att lämna ut sakerna till henne för att hon hade anmält trakasseriet) och frågade om jag kunde hjälpa till. Anledningen till att hon skrev just till mig var väl delvis att hon visste att jag är polis, men kanske främst för att jag talar spanska, och hon pratade själv i princip ingen svenska. Lägenheten som hennes saker befann sig i ligger i mitt distrikt, så jag svarade lite kort att vi kunde höras dagen efter då jag jobbade dagpass för att se om det fanns något som jag som polis kunde göra för att hjälpa henne att reda upp situationen.

Fördelen med dagpass är att det faktiskt, speciellt på förmiddagen, brukar finnas lite luft i schemat (till skillnad ifrån kvällspass då man normalt åker som en skållad råtta emellan jobben). Jag pratade med min kollega, och tog sedan ett eget "HR" för att se om det gick att hjälpa kvinnan. Till saken hörde att hon också hade ett litet barn, en ca treårig tjej, vars alla saker också var instängda i den aktuella lägenheten. Först försökte vi läsa in oss lite på ärendet. sedan mötte vi upp med kvinnan och fick en mer utförlig bakgrund. Hon hade relativt nyligen flyttat till Sverige med dotterns far, som också var spanskspråkig men som hade en anknytning hit. Väl här så blev det inte som hon hade tänkt sig, och det förekommer anmälningar mot mannen i fråga om brott mot kvinnan. Till slut så lämnade hon honom. Hon hade dock ännu inte hunnit lära sig någon svenska, delvis på grund av den korta tiden i landet och delvis på grund av att man blir rätt så isolerad om man mest är hemma med ett litet barn. 

I jakten på ett nytt boende så bestämde hon tillsammans med en väninna att de skulle flytta in i en annan latinamerikansk mans lägenhet som han hyrde ut i andra hand. Vid flytten så var bara kvinnan själv och en manlig vän till väninnan, samt lägenhetsinnehavaren själv närvarande. Efter att ha kånkat in sakerna så började männen på kvällen att dricka. Då lägenhetsinnehavaren blev berusad så började han göra ovälkomna och oacceptabla sexuella närmande mot kvinnan. Den andre mannen försökte gå emellan, vilket resulterade i slagsmål. Polisen ringdes till platsen, men innan de kom fram så avvek den andre mannen, så att enbart lägenhetsinnehavaren och kvinnan var kvar. Eftersom kvinnan inte pratade svenska så tog patrullen med henne till polisstationen för tolkförhör. Det enda hon hade med sig var en handväska, resten av allt hon och hennes barn ägde och hade blev kvar i lägenheten.

Efter händelsen så åkte kvinnan naturligtvis inte tillbaka till lägenheten. Då hon tog kontakt med lägenhetsinnehavaren och bad om att få hämta ut sina saker, så blev svaret "Du får inget om du inte tar tillbaka anmälan". Hennes väninnan fick dock (tillsammans med pojkvännen) hämta de saker tillhörandes väninnan som också hade tagits med till lägenheten under flyttdagen. Kvinnan försökte då, med hjälp av tolk på polisstationen, att anmäla även detta, men kom inte ett dugg närmare att få tillbaka sina saker (utan blev hänvisad till kronofogdemyndigheten). Hon fortsatte även att försöka ringa mannen, men fick då beskedet att hon kunde glömma att få tillbaka sakerna. Sedan slutade han att svara i telefon. Det hade gått närmare en vecka som hon och dottern hade fått klara utan några av sina saker då hon kontaktade mig.

Efter ett initialt samtal så tog vi oss till lägenheten. Det var ingen där, och ingen svarade på lägenhetsinnehavarens mobiltelefon. Jag bollade möjligheten att få till en husrannsakan med stationsbefälen, men fick av förklarliga skäl nej. Då vi hade börjat ge upp, och jag hade börjat ringa till kronofogdemyndigheten för att pejla möjligheten för henne att få prata med någon där med tolk, så kom en man vandrande längs med gatan. Kvinna sa genast att mannen var bekant med lägenhetsinnehavaren. Vi tog kontakt med honom och frågade om lägenhetsinnehavaren. Han sa att han inte visste var han var, men att han kunde ringa upp. Då han gjorde det, så svarade lägenhetsinnehavaren direkt (efter att varken ha svarat på kvinnans eller mina samtal). Jag bad att få prata med honom. Det hade då även framkommit att mannen som hade kommit hade nyckel till lägenheten, så jag frågade först om det var sant att kvinnan hade saker i lägenheten. Han svarade att det var det. Jag frågade då om det var ok att vi (med hjälp av hans bekant som hade nyckel) lämnade ut hennes saker till henne. Han svarade igen att det var ok. Så då gick vi tillsammans in i lägenheten. 

Kvinnans saker låg i en stor och tydligt separerad hög i det annars helt kala vardagsrummet. Kvinnan själv och mannen med nyckel började bära ut saker, medan jag tittade på och kollegan lekte med treåringen. Kvinnan ringde dit en vän med en minibuss i vilken hon började lassa in sakerna. Då hon hade fått in de mesta av sina grejor så påpekade hon dock att två mindre väskor med värdesaker, bland annat smycken och pass, saknades. Vid det laget hade även lägenhetsinnehavaren själv dykt upp. Han svor naturligtvis att de saknade väskorna aldrig hade funnits i lägenheten, men då kvinnan ringde upp sin väninnan så fick hon höra att hon och pojkvännen mindes att de två saknade väskorna hade legat långt upp i högen med saker då de hade varit där och hämtat hennes grejer. Det fanns dock inget vi kunde göra åt det, mer än att ta upp en anmälan om olovligt förfogande. Väl inne på station så skrev vi anmälan, tillhörande förhör, och ett relativt utförligt pm om hur kvinnans saker hade återbördats. Kommentaren ifrån den granskande förundersökningsledaren då jag förklarade ärendet var "Bra praktiskt polisarbete!".

Några veckor senare fick jag ett samtal ifrån ett högre befäl på min enhet. Hon informerade mig om att hon, tillsammans med några andra höga befäl i distriktet, hade beslutat att skicka ärendet med de återbördade sakerna till enheten för polismål, "CU". Fritt översatt så innebär de att de anmälde mig för tjänstefel (ett brott som är straffbart med allt ifrån böter upp till två års fängelse). Någon hade reagerat på mitt pm, dragit slutsatsen att mitt agerande kunde vara brottsligt, och anmält det till sin överordnade. Därefter hade ärendet åkt upp i leden tills förut nämnda befäl hade beslutat att eftersom det eventuellt kunde röra sig om ett brott ifrån min sida så var det rätta att låta CU ta ställning till om det skulle drivas vidare. Det jag riskerade i så fall var dock naturligtvis "bara" dagsböter, då det i så fall torde ha rört sig om ett lindrigare fall av tjänstefel. Efter det hörde jag inget mer. Efter mellan en och två månader så ringde jag själv till CU för att höra hur det låg till med ärendet, och fick då beskedet att det var nedlagt.

Det finns stora gråzoner kring en polismans agerande kring besittning av föremål. Poliser får inte hur som helst rubba någons besittning genom att återbörda föremål till dess rätta ägare. Det finns dock tillfällen då det går bra. Om man t.ex. fångar en tjuv på färsk gärning så kan man plocka av denne stöldgodset och ge tillbaka det till den bestulne. En annan sak som poliser skall vara försiktiga med är att fråga saker. En fråga ifrån en polisman kan tolkas som en order. Man kan t.ex. inte fråga en person om det är ok att titta igenom dennes lägenhet utan att det anses som en husrannsakan. Polisen är dessutom mycket försiktigare än t.ex. åklagare med detta. Enligt lagtolkningar ifrån polisen så får du som enskild polisman inte ens knacka på dörren där en efterlyst person är skriven eller uppges befinna sig för att se om någon svarar utan ett gällande beslut om husrannsakan. Då jag har frågat åklagare samma fråga så förstår de inte problemet, utan tycker att knackandet inte alls är att jämställa med en husrannsakan. Som sagt, så finns det gott om gråzoner. Att arbeta i gråzoner är enligt min uppfattning något som man som polis gör i princip varje dag, eftersom lagstiftning aldrig kan anpassas helt till verkligheten. Vill man göra allt till 100% "by the book" så får man väldigt lite gjort och väldigt mycket skrivet. Så, för att vi som enskilda poliser skall kunna ge allmänheten hjälp, hinna svara på larm, lösa situationer och överhuvudtaget göra ett bra jobb så måste man in i gråzonen då och då. Sen skall man vara medveten om både den lagstiftning som styr agerandet och om vad syftet med en viss åtgärd är. I grunden skall allt man gör naturligtvis handla om samhällsnytta, om att hjälpa, skydda, ställa till rätta och öka tryggheten. Gråzonen verkar dock krympa snabbt då man går upp i graderna, ju högre befäl och ju längre bort ifrån gatan, desto striktare tolkningar. Och så måste det kanske vara.

Då jag såg till att kvinnan fick ut sina saker, så försökte jag både göra mitt jobb och göra det jag kände var rätt. Det är så jag jobbar. Jag var medveten om att jag begav mig in i gråzonen, men jag tyckte inte heller att jag var ute på andra sidan, inne i det juridiskt felaktiga. Alternativet att inte hjälpa henne och hennes barn kändes inte aktuellt, då de båda befann sig i en svår och utsatt situation och desperat behövde sina saker. Det var dessutom helt uppenbart att det var hennes saker som fanns i lägenheten, det sa även mannen som tidigare hade vägrat att lämna ut dem. Så jag löste problemet. Hade jag inte gjort det, så fanns dessutom risken att fler saker hade hunnit försvinna innan hon med mycket om och men hade fått hjälp av kronofogden att få tillbaka sina grejer. Men även de chefer som anmälde mig gjorde sitt jobb. De gjorde helt enkelt det som de ansåg vara korrekt enligt gällande lagstiftning, och ville få agerandet prövat av den rätta instansen, i det här fallet i första hand CU (och om det hade gått vidare, tingsrätten). Så baserat på min egen begränsade personliga erfarenhet, så verkar ryktena om "kåranda" och om att poliser håller varandra om ryggen då de begår brottsliga fel vara aningen överdrivna...

Om huliganism och hävdelsebehov

Jag jobbar rätt sällan på fotbollsmatcher. Om man har sin tjänst på utryckningen, där det (liksom överallt inom polisen) är underbemannat och där det dessutom finns minimibemanningar som måste hållas blir man inte särskilt ofta anspråkstagen för kommenderingar. Undantag finns, t.ex. de bevakningsuppdrag utanför ambassader och domstolar som har blivit allt vanligare på sistone.

För ett tag sedan så jobbade jag hur som helst på en fotbollsmatch. Risken för oroligheter hade bedömts vara låg, så vi var bara fyra grupper som jobbade. Det fanns inga uppgifter om att det skulle komma några risksupportrar ifrån bortalaget, och man hade bemannat efter att det skulle bli en lugn tillställning. Efter utsättningen så var två av grupperna i stan för att rekognosera efter hemmalagets risksupportrar och vi var två grupper vid arenan. Till en början var det också lika lugnt som det var tänkt att vara, men sedan upptäckte gruppchefen för min grupp en stor långfärds/turistbuss som stod dåligt parkerad vid arenan. Bussen stod dessutom precis utanför en pub, och i samma veva som vi bad bussen att parkera om så noterade kollegorna också att pubens uteservering var full av yngre män med rakade huvuden, liknande tröjor, och aggressiv framtoning. De hade kommit med bussen, och det krävdes inga djupare kunskap om supportervärlden för att inse att de hade kommit till Stockholm främst för att slåss, och i andra hand för att se på fotboll. Då det togs kontakt med gruppen på uteserveringen så framkom det att de flesta inte ens var bortalagssupportrar utan supportrar till en utländsk klubb med vilken bortalagets huliganer hade ett samarbete och att de enbart hade kommit hit för möjligheten att få fightas. Många av dem hade tandskydd och annan utrustning med sig, och flera såg också påtända ut.

Upptäckten av en stor busslast med risksupportrar/huliganer hann knappt kommuniceras ut på radion innan samma gruppchef gjorde mig uppmärksam på att det kom en större tropp med män marscherandes i hög hastighet i vår riktning längre ned på gatan, hemmalagets risksupportrar. Jag hade precis börjat röra mig ut i gatan då gänget på uteserveringen såg motståndarlagets huliganer och vällde ut över staketet runt uteserveringen. Jag fick springa ut för att hinna slå stopp på massan ifrån uteservereringen innan den hade passerat våra två polisgrupper i riktning mot hemmalagshuliganerna, vars syfte uppenbarligen var att attackera bortalagets supportrar. Jag fick dra batong och slå några slag i luften innan de som var ivrigast av busslasten med huliganer förstod att det skulle göra ordentligt ont att försöka ta sig förbi. Alla kollegorna reagerade direkt, och på nolltid så stod hälften av dem bredvid mig och hindrade bortalagshuliganerna att avancera och hälften av dem hade sprungit bort och spärrat vägen för hemmalagshuliganerna.

Det var svårt för mig att uppfatta vad som hände bakom ryggen eftersom jag hade ett 50-tal huliganer skrikandes och studsandes i sin iver att ta sig förbi oss framför mig, men jag märkte att det började landa saker vid våra fötter. Något som klirrade. Något som brann. Det var dock inget som träffade mig eller någon kollega. Efter att den initiala rusningen hade stoppats så lugnade det ned sig lite precis framför mig. Det skreks fortfarande mycket, men de som stod närmast mig verkade ha gett upp försöken att ta sig förbi mig. Istället så kom en ledare för bortalagssupportrarna fram och helt lugnt och i vänlig ton försökte övertala mig att släppa förbi de "gäster" som han bjudit med för att slåss mot hemmalagssupportrarna.... Jag uppfattade nu situationen som under kontroll, och efter det initiala adrenalinpåslaget då mer än hundra huliganer rusade mot varandra, så kändes det ganska lugnt och jag kände mig inte särskilt stressad. Det kan dock bero på att jag läste situationen dåligt (eller på att de som stod vid just mig var lite mer passiva), för senare fick jag höra av den kollega som (tillsammans med gruppchefen) har störst erfarenhet av den här sortens situationer och som stod på samma linje som jag att han kände att det var på håret att de ditresta slagskämparna försökte slå sig igenom oss, och de var ju en bra bit mer än 10 gånger fler än vi. Efter ett tags "stand off" så kom polisinsatschefen med en insatsbuss med sirener och skrikor påslagna och körde rakt in mot gruppen framför oss, vilket fick effekten att de skingrades. När de väl hade börjat backa så kunde vi snabbt valla in dem mot samma uteservering igen, och slog en ring runt den. Parallellt så drog det andra gänget slutsatsen att det var fler poliser på väg, upphörde med försöken att ta sig förbi kollegorna och omgrupperade sig någon annan stans.

Konfrontationen ledde till att det kallades dit en större mängd poliser. Bortalagshuliganerna lyckades man också hålla koll på under hela matchen och fram tills de stuvades in i bussen och eskorterades ut ur länet. Det blev dock vid ett tillfälle en obehaglig situation för de publikvärdar och ordningsvakter, samt de fredliga bortalagssupportrar som var ditresta då man spärrade av alla vägar ut ur den aktuella läktarsektionen för att kunna slussa slagskämparna direkt in i sin buss. Resultatet blev dock att de inte lyckades ställa till med mer bråk än att stå och skrika bakom gallren på sektionen där de var instängda, så det blev en lång och misslyckade resa för dem. Med hemmalagshuliganerna var det värre. De ställde till med ytterligare ett par våldsamma upplopp efter matchen, och dessvärre blev också en kollega skadad (dock ej allvarligt) av stenkastningen.

Så vad gör att folk åker tvärs över landet för att söka konfrontation med andra huligangrupper och kasta stenar på polisen? Jag har varken särskilt mycket kunskap om eller förståelse för fenomenet. Jag har tränat kampsport hela livet, så jag gillar själv att fightas. Och vill man köra hårt, så går det utmärkt att göra det på en del av landets MMA-klubbar, bara man respekterar träningens regler och sina motståndare/medtränande. Faktum är att om det var just själva fighten som var huvudsyftet med huliganismen så känns det som att de båda huligangängen lätt skulle kunna ha organiserat ett möte ute på något ödsligt fält någonstans. Det verkar dock sällan ske... Så nej, det är annat som ligger bakom. Givetvis handlar det om gruppprocesser, hävdelsebehov, machoideal, status, med mera, men det känns fortfarande som att jag saknar en pusselbit. Kanske är det så att tillhörighetskänslan blir mycket starkare för personer med svag självkänsla och stort bekräftelsebehov om man utsätts för en upplevd fara tillsammans med gruppen (och det kanske är lättare uppnått genom katt och råttalekar på stan än genom ett rallarslagsmål på ett fält)? Fast den kicken borde man ju kunna få på ett konstruktivt sätt i t.ex. försvarsmakten istället? Men det är klart, de flesta av här individerna är väl personer som inte skulle gå igenom deras antagningsprocess, och tur är väl det? Tja, hur som helst så är det tråkigt att de här unga männens oförmåga att hitta vettiga sätt att söka adrenalinkickar och bekräftelse skall behöva kosta samhället och skattebetalarna mångmiljonbelopp. Och minst lika illa att kollegor, vars uppgift är att hålla ordningen och skydda samhället (även då huliganerna själva) ibland drabbas av fysiska eller psykiska men efter deras våldsamma attacker.